välta

See also: Valta and valta

Swedish

välta (noun)

välta (verb 1)

välta (verb 2)

välta (verb 2)

Etymology

From Old Norse velta (“to roll over”).

Adjective

välta

1. inflection of vält:
   1. definite singular
   2. plural

Noun

välta c

1. a pile or stack of felled trees

Declension

Declension of välta
	Singular		Plural
	Indefinite	Definite	Indefinite	Definite
Nominative	välta	vältan	vältor	vältorna
Genitive	vältas	vältans	vältors	vältornas

Related terms

• rotvälta

Verb

välta (present välter or vältar, preterite välte or vältade, supine vält or vältat, imperative vält or välta)

1. (to cause) to tip over, to fall over, to fell

   Den välte eftersom hon välte den

   It tipped over because she tipped it over

2. to flatten, using a roller (road roller or agricultural roller)

Conjugation

Conjugation of välta (weak)

	Active		Passive
Infinitive	välta		vältas
Supine	vält		välts
Imperative	vält		—
Imper. plural1	välten		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	välter	välte	välts, vältes	vältes
Ind. plural1	välta	välte	vältas	vältes
Subjunctive2	välte	välte	vältes	vältes
	Participles
Present participle	vältande
Past participle	vält
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Conjugation of välta (weak)

	Active		Passive
Infinitive	välta		vältas
Supine	vältat		vältats
Imperative	välta		—
Imper. plural1	välten		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	vältar	vältade	vältas	vältades
Ind. plural1	välta	vältade	vältas	vältades
Subjunctive2	välte	vältade	vältes	vältades
	Participles
Present participle	vältande
Past participle	vältad
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Related terms

• vält
• vältning

See also

• tippa

References

• välta in Svensk ordbok (SO)
• välta in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• välta in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)

Anagrams

• tävla