komma

See also: Komma

Afrikaans

Etymology

From Dutch komma, from French comma, from Latin comma, from Ancient Greek κόμμα (kómma).

Noun

komma (plural kommas, diminutive kommatjie)

1. comma

Danish

Etymology

From Ancient Greek κόμμα (kómma).

Noun

komma n (singular definite kommaet, plural indefinite kommaer)

1. a comma (punctuation mark)

References

• “komma” in Den Danske Ordbog

Dutch

Etymology

Borrowed from French comma, from Latin comma, from Ancient Greek κόμμα (kómma).

Pronunciation

• IPA^(key): /ˈkɔ.maː/

• Audio:

  (file)

• Hyphenation: kom‧ma
• Rhymes: -ɔmaː

Noun

komma f (plural komma's, diminutive kommaatje n)

1. comma

Derived terms

• Duitse komma
• gotische komma
• kommagebruik
• kommavlinder
• puntkomma

Descendants

• Afrikaans: komma
• → Indonesian: koma
• → Papiamentu: kòma
• → Sranan Tongo: koma
• → West Frisian: komma

Faroese

Etymology

From Latin comma (“a comma”), from Ancient Greek κόμμᾰ (kómma).

Noun

komma n (genitive singular komma, plural kommu)

1. (punctuation marks) a comma (,)

Declension

Declension of komma
n1	singular		plural
	indefinite	definite	indefinite	definite
nominative	komma	kommað	kommu, kommur	kommuni
accusative	komma	kommað	kommu, kommur	kommuni
dative	komma	kommanum	kommum	kommunum
genitive	komma	kommans	kommna	kommnanna

Derived terms

• kommaseting
• kommavilla

Finnish

Etymology

Learned borrowing from Latin comma, from Ancient Greek κόμμα (kómma).

Pronunciation

• IPA^(key): /ˈkomːɑ/, [ˈko̞mːɑ̝]
• Rhymes: -omːɑ
• Syllabification^(key): kom‧ma

Noun

komma

1. (music) comma

Declension

Inflection of komma (Kotus type 10/koira, no gradation)
nominative		komma	kommat
genitive		komman	kommien
partitive		kommaa	kommia
illative		kommaan	kommiin
		singular	plural
nominative		komma	kommat
accusative	nom.	komma	kommat
	gen.	komman
genitive		komman	kommien kommain rare
partitive		kommaa	kommia
inessive		kommassa	kommissa
elative		kommasta	kommista
illative		kommaan	kommiin
adessive		kommalla	kommilla
ablative		kommalta	kommilta
allative		kommalle	kommille
essive		kommana	kommina
translative		kommaksi	kommiksi
abessive		kommatta	kommitta
instructive		—	kommin
comitative		See the possessive forms below.

Possessive forms of komma (Kotus type 10/koira, no gradation)

first-person singular possessor singular plural nominative kommani kommani accusative nom. kommani kommani gen. kommani genitive kommani kommieni kommaini rare partitive kommaani kommiani inessive kommassani kommissani elative kommastani kommistani illative kommaani kommiini adessive kommallani kommillani ablative kommaltani kommiltani allative kommalleni kommilleni essive kommanani komminani translative kommakseni kommikseni abessive kommattani kommittani instructive — — comitative — kommineni second-person singular possessor singular plural nominative kommasi kommasi accusative nom. kommasi kommasi gen. kommasi genitive kommasi kommiesi kommaisi rare partitive kommaasi kommiasi inessive kommassasi kommissasi elative kommastasi kommistasi illative kommaasi kommiisi adessive kommallasi kommillasi ablative kommaltasi kommiltasi allative kommallesi kommillesi essive kommanasi komminasi translative kommaksesi kommiksesi abessive kommattasi kommittasi instructive — — comitative — komminesi first-person plural possessor singular plural nominative kommamme kommamme accusative nom. kommamme kommamme gen. kommamme genitive kommamme kommiemme kommaimme rare partitive kommaamme kommiamme inessive kommassamme kommissamme elative kommastamme kommistamme illative kommaamme kommiimme adessive kommallamme kommillamme ablative kommaltamme kommiltamme allative kommallemme kommillemme essive kommanamme komminamme translative kommaksemme kommiksemme abessive kommattamme kommittamme instructive — — comitative — komminemme second-person plural possessor singular plural nominative kommanne kommanne accusative nom. kommanne kommanne gen. kommanne genitive kommanne kommienne kommainne rare partitive kommaanne kommianne inessive kommassanne kommissanne elative kommastanne kommistanne illative kommaanne kommiinne adessive kommallanne kommillanne ablative kommaltanne kommiltanne allative kommallenne kommillenne essive kommananne komminanne translative kommaksenne kommiksenne abessive kommattanne kommittanne instructive — — comitative — komminenne third-person possessor singular plural nominative kommansa kommansa accusative nom. kommansa kommansa gen. kommansa genitive kommansa kommiensa kommainsa rare partitive kommaansa kommiaan kommiansa inessive kommassaan kommassansa kommissaan kommissansa elative kommastaan kommastansa kommistaan kommistansa illative kommaansa kommiinsa adessive kommallaan kommallansa kommillaan kommillansa ablative kommaltaan kommaltansa kommiltaan kommiltansa allative kommalleen kommallensa kommilleen kommillensa essive kommanaan kommanansa komminaan komminansa translative kommakseen kommaksensa kommikseen kommiksensa abessive kommattaan kommattansa kommittaan kommittansa instructive — — comitative — kommineen komminensa

Anagrams

• kammo

German

Pronunciation

• IPA^(key): /ˈkɔma/
• Homophone: Komma

Contraction

komma

1. (informal, nonstandard spelling) Contraction of komm mal.

Icelandic

Etymology

From Latin comma (“comma”).

Pronunciation

• IPA^(key): /ˈkʰɔmːa/
• Rhymes: -ɔmːa

Noun

komma f (genitive singular kommu, nominative plural kommur)

1. (punctuation marks) a comma (,)

Declension

declension of komma

f-w1	singular		plural
	indefinite	definite	indefinite	definite
nominative	komma	komman	kommur	kommurnar
accusative	kommu	kommuna	kommur	kommurnar
dative	kommu	kommunni	kommum	kommunum
genitive	kommu	kommunnar	komma	kommanna

Derived terms

• kommusetning
• kommustilling
• kommuvilla

Norwegian Bokmål

Etymology

From Ancient Greek κόμμα (kómma).

Noun

komma n (definite singular kommaet, indefinite plural komma or kommaer, definite plural kommaene)

1. a comma (punctuation mark)

Derived terms

• desimalkomma

References

• “komma” in The Bokmål Dictionary.

Norwegian Nynorsk

Etymology 1

From Ancient Greek κόμμα (kómma).

Pronunciation

• IPA^(key): /ˈkʊmːɑ/, /ˈkɔmːɑ/

Noun

komma n (definite singular kommaet, indefinite plural komma, definite plural kommaa)

1. comma

Derived terms

• desimalkomma

Etymology 2

Pronunciation

• IPA^(key): /²kɔmːɑ/

Verb

komma (present tense kjem, past tense kom, past participle komme, passive infinitive kommast, present participle kommande, imperative kom)

1. Alternative form of koma

References

• “komma” in The Nynorsk Dictionary.

Swedish

Pronunciation

• IPA^(key): /²kɔma/, [²kʰɔmːa]

• audio:

  (file)

Etymology 1

From Old Swedish koma, from Old Norse koma, from Proto-Germanic *kwemaną, from Proto-Indo-European *gʷem-. The sense "to orgasm" is probably a semantic loan from English come.

Verb

komma (present kommer, preterite kom, supine kommit, imperative kom)

1. to come; to move nearer, to arrive
   • 1973, Ted Gärdestad (lyrics and music), “Come Give Me Love”, in Ted:

     Kom ge mig världen. Kom ge mig fred. Kom sänk ditt huvud. Och lägg dig ned. Kom ge mig kroppen. Kom ge mig allt som du har. Och jag ska stanna kvar.

     Come give me the world. Come give me peace. Come lower your head. And lie down [lay yourself down]. Come give me the body. Come give me everything that you have. And I will stay.

   Låt den rätte komma in.

   Let the right one come in.

   Tiden är kommen.

   The time has come.

2. (colloquial) to come (orgasm)
   • 2021 March 12, Kristoffer Appelquist, episode 7, in Svenska nyheter [Swedish news]^[1], SVT1, 2:14:

     Om du inte vågar komma till sjukhuset så behöver du ju inte komma på sjukhuset heller, som jag alltid brukar säga.

     If you don't dare come to the hospital, you obviously don't need to come at the hospital either, as I tend to say.

Usage notes

• Used in the present tense together with a main verb in the infinitive (with infinitive mark) to express the future tense (mainly the "will future"). The meaning matches English "will come to" (except in tone), expressing an inevitability. Compare ska.

  att tala (“to speak”) → kommer att tala (“will (come to) speak”)

Conjugation

Conjugation of komma (class 4 strong)

	Active		Passive
Infinitive	komma		—
Supine	kommit		—
Imperative	kom		—
Imper. plural1	kommen		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	kommer	kom	—	—
Ind. plural1	komma	kommo	—	—
Subjunctive2	komme	komme	—	—
	Participles
Present participle	kommande
Past participle	kommen
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Derived terms

Derived terms

• ankomma / ankomst
• avkomma
• bekomma
• efterkomma
• förkomma
• förekomma
• inkomma / inkomst
• utkomst
• återkomma
• överkomma / komma över
• kom igen
• komma att
• komma fram
• komma ihåg
• komma ihop sig
• komma sig för
• komma till
• komma åt
• komma överens

Etymology 2

From Latin comma, from Ancient Greek κόμμα (kómma), from κόπτω (kóptō, “I cut”).

Noun

komma n

1. comma; punctuation mark
2. comma, decimal separator; (translated as "point" when reading out a number) *sex comma fem procent*, six point five per cent.

Declension

Declension of komma
	Singular		Plural
	Indefinite	Definite	Indefinite	Definite
Nominative	komma	kommat	komman	kommana
Genitive	kommas	kommats	kommans	kommanas

Derived terms

• decimalkomma
• kommafel
• kommatecken
• kommatera
• kommatering

References

• komma in Svensk ordbok (SO)
• komma in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• komma in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)

West Frisian

Etymology

Borrowed from Dutch komma, from French comma, from Latin comma, from Ancient Greek κόμμα (kómma).

Pronunciation

• IPA^(key): /ˈkoma/

Noun

komma c (plural komma's)

1. comma

   Synonym: skrapke

Further reading

• “komma”, in Wurdboek fan de Fryske taal (in Dutch), 2011