ſpringa

Swedish

Verb

ſpringa (present ſpringer, preterite ſprang, supine ſprungit, imperative ſpring)

1. Obsolete typography of springa.
   • Johan Henric Kellgren (1787) Underrättelse om det, som bör iagttagas af de hvilka åtagit sig at arbeta på den Svenska Ordaboken‎^[1] (in Swedish), page 2: “Conj. ſpringa, ſprungit, ſprang: De ſom äro irregularia anmärkas, ſåſom kunna, kunnat, kunde, och bör detta anmärkande ſträckas til alla de böjningar, i hvad tempus det vara må, ſom afvika från den allmänna reglen. ― Conjuration run, ran, ran: Those that are irregularia are noted, such as can, could, couth, and this remark should be extended to all the inflections, in whatever tense it may be, that deviate from the general rule.”