ſträcka

Swedish

Verb

ſträcka (present ſträcker, preterite ſträckte, supine ſträckt, imperative ſträck)

1. Obsolete typography of sträcka (“stretch”).
   • 1787, Johan Henric Kellgren, Underrättelse om det, som bör iagttagas af de hvilka åtagit sig at arbeta på den Svenska Ordaboken‎^[1], page 2:

     Conj. ſpringa, ſprungit, ſprang: De ſom äro irregularia anmärkas, ſåſom kunna, kunnat, kunde, och bör detta anmärkande ſträckas til alla de böjningar, i hvad tempus det vara må, ſom afvika från den allmänna reglen.

     Conjugation run, ran, ran: Those that are irregularia are noted, such as can, could, couth, and this remark should be extended to all the inflections, in whatever tense it may be, that deviate from the general rule.