knåda

Swedish

Etymology

From Old Swedish knodha, from Old Norse knoða, from Proto-Germanic *knudaną, compare dialectal knö.

Pronunciation

• IPA^(key): /²knoːda/
• Rhymes: -²oːda

Verb

knåda (present knådar, preterite knådade, supine knådat, imperative knåda)

1. to knead

Usage notes

• Sometimes with a particle, e.g. knåda in, knåda ut.

Conjugation

Conjugation of knåda (weak)

	Active		Passive
Infinitive	knåda		knådas
Supine	knådat		knådats
Imperative	knåda		—
Imper. plural1	knåden		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	knådar	knådade	knådas	knådades
Ind. plural1	knåda	knådade	knådas	knådades
Subjunctive2	knåde	knådade	knådes	knådades
	Participles
Present participle	knådande
Past participle	knådad
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Derived terms

• knådare

References

• knåda in Svensk ordbok (SO)

Anagrams

• kådan