säll

See also: sall

Swedish

Etymology

From Old Swedish sæll, from Old Norse sæll (“happy”), from Proto-Germanic *sēliz. Cognate of Icelandic sæll.

Pronunciation

• IPA^(key): /sɛl/
• Rhymes: -ɛl

Adjective

säll (comparative sällare, superlative sällast)

1. (formal) happy, blessed

Declension

Inflection of säll
Indefinite	Positive	Comparative	Superlative2
Common singular	säll	sällare	sällast
Neuter singular	sällt	sällare	sällast
Plural	sälla	sällare	sällast
Masculine plural3	sälle	sällare	sällast
Definite	Positive	Comparative	Superlative
Masculine singular1	sälle	sällare	sällaste
All	sälla	sällare	sällaste
1) Only used, optionally, to refer to things whose natural gender is masculine. 2) The indefinite superlative forms are only used in the predicative. 3) Dated or archaic

Related terms

• de sälla jaktmarkerna
• sälla sig till
• usel

References

• säll in Svensk ordbok (SO)
• säll in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• säll in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
• säll in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)