stävja

Swedish

Etymology

From Old Norse stefja (“to prevent”), likely borrowed at a late stage rather than inherited. Arguably related to steðja (“to stop”) and thus from Proto-Germanic *stadiz. More likely related to stav (“staff; rod”), and thus from Proto-Germanic *stabaz.

Verb

stävja (present stävjar, preterite stävjade, supine stävjat, imperative stävja)

1. to curb, to suppress

Conjugation

Conjugation of stävja (weak)

	Active		Passive
Infinitive	stävja		stävjas
Supine	stävjat		stävjats
Imperative	stävja		—
Imper. plural1	stävjen		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	stävjar	stävjade	stävjas	stävjades
Ind. plural1	stävja	stävjade	stävjas	stävjades
Subjunctive2	stävje	stävjade	stävjes	stävjades
	Participles
Present participle	stävjande
Past participle	stävjad
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

References

• stävja in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• stävja in Svensk ordbok (SO)
• stävja in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
• stävja in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)