strö

See also: stro, stró, and strø

Swedish

Etymology

From Old Swedish strø̄ia, from Old Norse strá, from Proto-Germanic *strawjaną.

Pronunciation

• Audio

  (file)

• Rhymes: -øː

Verb

strö (present strör, preterite strödde, supine strött, imperative strö)

1. to strew

Conjugation

Conjugation of strö (weak)

	Active		Passive
Infinitive	strö		strös
Supine	strött		strötts
Imperative	strö		—
Imper. plural1	strön		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	strör	strödde	strös	ströddes
Ind. plural1	strö	strödde	strös	ströddes
Subjunctive2	strö	strödde	strös	ströddes
	Participles
Present participle	ströende
Past participle	strödd
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Related terms

• beströ
• förströ
• kringströdd
• ströare
• strö salt i såren
• strössel
• utströ

Further reading

• strö in Svensk ordbok.

Anagrams

• röst, stör, törs, örts