jäv

Swedish

Etymology

Inherited from Old Swedish iæf (“doubt”), from Old Norse ef (“doubt”), from Proto-Germanic *jabą, *ibą, whence Proto-Germanic *jabai (“if”), whence Icelandic ef (“if”) and Old English ġif (“if”).

Noun

jäv n

1. (law) disqualification, challenge (judge's interest in the result of the case for which they should not be allowed to sit)

Declension

Declension of jäv
	Singular		Plural
	Indefinite	Definite	Indefinite	Definite
Nominative	jäv	jävet	jäv	jäven
Genitive	jävs	jävets	jävs	jävens

Derived terms

• domarjäv
• jäva
• jävig
• jävsinvändning
• jävsprocess
• vittnesjäv

References

• jäv in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• jäv in Svensk ordbok (SO)
• jäv in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
• jäv in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)