kväva

See also: kvava

Swedish

Alternative forms

• kväfva (obsolete since 1906)
• qväfva (obsolete since 1889)

Etymology

From Old Swedish kvæfia, qvæfia, (compare Old Icelandic kvefja, kefja), from Proto-Germanic *kwēbijaną, from Proto-Indo-European *gʷeh₂bʰ- (“to dive, dive in”). Cognate with Old Norse kœfa, kvæfa, Icelandic kæfa.

Verb

kväva (present kväver, preterite kvävde, supine kvävt, imperative kväv)

1. (transitive) to suffocate, to asphyxiate; to cause someone to suffer severely reduced oxygen supply to their body

   Han kvävde honom ― He suffocated him

2. (intransitive, passive voice) to suffocate, to be suffocated

   Han kvävdes ― He suffocated

Conjugation

Conjugation of kväva (weak)

	Active		Passive
Infinitive	kväva		kvävas
Supine	kvävt		kvävts
Imperative	kväv		—
Imper. plural1	kväven		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	kväver	kvävde	kvävs, kväves	kvävdes
Ind. plural1	kväva	kvävde	kvävas	kvävdes
Subjunctive2	kväve	kvävde	kväves	kvävdes
	Participles
Present participle	kvävande
Past participle	kvävd
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Derived terms

• kväva i sin linda

Related terms

• kvav
• kväve
• kvävning

References

• kväva in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• kväva in Svensk ordbok (SO)
• kväva in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
• kväva in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)
• qväfia in Knut Fredrik Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltids-språket, del 2:1: M-T