snärta

Swedish

Etymology

Onomatopoeic.

Verb

snärta (present snärtar, preterite snärtade, supine snärtat, imperative snärta)

1. to lash, to whip, to flick (strike with the end of something bendable, making a snapping sound)

   Han snärtade honom med den blöta handduken

   He flicked him with the wet towel

Declension

Conjugation of snärta (weak)

	Active		Passive
Infinitive	snärta		snärtas
Supine	snärtat		snärtats
Imperative	snärta		—
Imper. plural1	snärten		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	snärtar	snärtade	snärtas	snärtades
Ind. plural1	snärta	snärtade	snärtas	snärtades
Subjunctive2	snärte	snärtade	snärtes	snärtades
	Participles
Present participle	snärtande
Past participle	snärtad
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Related terms

• snärt

Noun

snärta c

1. (colloquial) a young girl

Declension

Declension of snärta
	Singular		Plural
	Indefinite	Definite	Indefinite	Definite
Nominative	snärta	snärtan	snärtor	snärtorna
Genitive	snärtas	snärtans	snärtors	snärtornas

Derived terms

• flicksnärta

References

• snärta in Svensk ordbok (SO)
• snärta in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• snärta in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
• snärta in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)