känna

See also kanna, and Kanna

Swedish

Pronunciation

• audio

  (file)

• IPA: ˈɕɛn.a

Etymology

From Old Norse kenna.

Verb

känna (present känner, preterite kände, supine känt, imperative känn)

1. to feel, to sense
2. to know (a person)

Conjugation

Conjugation of känna

	Active	Passive
Infinitive	känna	kännas
Present tense	känner	känns, kännes
Past tense	kände	kändes
Supine	känt	känts
Imperative	känn	—
Present participle	kännande
Past participle	känd

See also

• känna av
• känna med
• känna på
• känna igen, igenkänning
• känna igen sig
• känna sig för
• känna till
• kännedom
• kännetecken
• känning
• känsel
• känsla
• känslig
• känslosam