ärja

Swedish

Etymology

From Old Swedish æria, from Old Norse erja, from Proto-Germanic *arjaną.

Verb

ärja (present ärjar, preterite ärjade, supine ärjat, imperative ärja)

1. to plough with an ard

Conjugation

Conjugation of ärja (weak)

	Active		Passive
Infinitive	ärja		ärjas
Supine	ärjat		ärjats
Imperative	ärja		—
Imper. plural1	ärjen		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	ärjar	ärjade	ärjas	ärjades
Ind. plural1	ärja	ärjade	ärjas	ärjades
Subjunctive2	ärje	ärjade	ärjes	ärjades
	Participles
Present participle	ärjande
Past participle	ärjad
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Conjugation of ärja (weak)

	Active		Passive
Infinitive	ärja		ärjas
Supine	ärt		ärts
Imperative	ärj		—
Imper. plural1	ärjen		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	ärjer	ärde	ärjs, ärjes	ärdes
Ind. plural1	ärja	ärde	ärjas	ärdes
Subjunctive2	ärje	ärde	ärjes	ärdes
	Participles
Present participle	ärjande
Past participle	ärd
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Further reading

• ärja in Svensk ordbok.