förfära

See also: förfara

Swedish

Etymology

From Old Swedish forfæra, from Middle Low German vorvēren, vorvāren. Related to fara (“danger”). Cognate of Norwegian Bokmål forferde.

Verb

förfära (present förfärar, preterite förfärade, supine förfärat, imperative förfära)

1. appal, horrify

Usage notes

Typically in the past participle form.

Conjugation

Conjugation of förfära (weak)

	Active		Passive
Infinitive	förfära		förfäras
Supine	förfärat		förfärats
Imperative	förfära		—
Imper. plural1	förfären		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	förfärar	förfärade	förfäras	förfärades
Ind. plural1	förfära	förfärade	förfäras	förfärades
Subjunctive2	förfäre	förfärade	förfäres	förfärades
	Participles
Present participle	förfärande
Past participle	förfärad
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Derived terms

• förfärlig

References

• förfära in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• förfära in Svensk ordbok (SO)
• förfära in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)