inrikta
Swedish edit
Etymology edit
Verb edit
inrikta (present inriktar, preterite inriktade, supine inriktat, imperative inrikta)
- to direct, to set the direction, to focus, to specialize
Conjugation edit
Conjugation of inrikta (weak)
| Active | Passive | |||
|---|---|---|---|---|
| Infinitive | inrikta | inriktas | ||
| Supine | inriktat | inriktats | ||
| Imperative | inrikta | — | ||
| Imper. plural1 | inrikten | — | ||
| Present | Past | Present | Past | |
| Indicative | inriktar | inriktade | inriktas | inriktades |
| Ind. plural1 | inrikta | inriktade | inriktas | inriktades |
| Subjunctive2 | inrikte | inriktade | inriktes | inriktades |
| Participles | ||||
| Present participle | inriktande | |||
| Past participle | inriktad | |||
| 1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs. | ||||