svälta

See also: svælta

Swedish

Etymology

From Old Swedish svælta, from Old Norse svelta, from Proto-Germanic *sweltaną.

Verb

svälta (present svälter, preterite svalt or svälte, supine svultit or svält, imperative svält)

1. (intransitive) to starve, to hunger (be the victim of famine or the like)
2. (transitive) to let starve, to let hunger (by refusing someone food)

Usage notes

The intransitive sense uses the strong conjugation; the transitive sense the weak conjugation.

Conjugation

Conjugation of svälta (class 3 strong)

	Active		Passive
Infinitive	svälta		—
Supine	svultit		—
Imperative	svält		—
Imper. plural1	svälten		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	svälter	svalt	—	—
Ind. plural1	svälta	svulto	—	—
Subjunctive2	svälte	svulte	—	—
	Participles
Present participle	svältande
Past participle	svulten
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Conjugation of svälta (weak)

	Active		Passive
Infinitive	svälta		—
Supine	svält		—
Imperative	svält		—
Imper. plural1	svälten		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	svälter	svälte	—	—
Ind. plural1	svälta	svälte	—	—
Subjunctive2	svälte	svälte	—	—
	Participles
Present participle	svältande
Past participle	svält
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Related terms

• svulten
• svält

See also

• utsvulten

References

• svälta in Svensk ordbok (SO)
• svälta in Svenska Akademiens ordlista (SAOL)
• svälta in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)

Anagrams

• vältas